Hannah Bee

Alla är så rädda för allvaret,
som om man måste samla poäng
genom att skratta många gånger
eller genom att vara en av de roliga
som om livet vore en dålig amerikansk komedi
kvicka repliker och vita tänder.
Alla dessa flin, dessa tillgjorda skratt
allt detta flams och trams
alla dessa skämt och roliga komentater.
”Han är slängd i käften”, brukade mormor säga.
Det är idealet nu: att vara slängd i käften.
Så samlar man poäng.
Allvar ger noll poäng. Tystnad ger noll poäng.

Och alla är så rädda för att bli vuxna.
Förritiden var man barn,
sedan hände något och så var man vuxen
man gick ut skolan eller konfirmerades
och sedan var man vuxen
sedan var man en av de vuxna
och barnen såg på de vuxna,
barnen visste hur det skulle bli att bli vuxen,
barnen ville det.
Nuförtiden är det ungdomen som regerar,
barnen vill bli som ungdomen,
de vuxna vill bli som ungdomen
lyssna på samma musik, klä sig i samma kläder,
se samma filmer,
tycka och tänka som ungdomen...

Jag skrev ett långt inlägg, men klantade mig så sidan började söka på ordet "han" på Wikipedia,
och när jag backade hade allt jag skrivit försvunnit, så klart. Nu orkar jag inte skriva om.